Christina

Igår hade jag verkligen en märklig dag

Dagen började med att en arbetskamrat som skulle komma till mig på morgonen blivit sjuk och inte kunde komma. Det var personalmöte kl 10 och jag känner bara jag vill inte, men naturligtvis så går jag dit ändå. Meningen var att all personal och godemän skulle träffas men det var blev lite tunnsått kan jag säga. Kvinnan som är god man för någon elev kände jag igen på något vis. Visste att jag sett henne i somras när jag var ute på balkongen och hon gått förbi dragandes på en resväska vid några till fällen, men det visade sig att vi träffats tidigare och att vi nu bor kanske 50-75m ifrån varandra samt att vi har många gemensamma intressen. Vi bestämde att vi ska träffas igen. Ett härligt och spännande möte må jag säga!
Därefter åker jag till kvinnojouren för någon därifrån hade ringt och sökt mig när jag satt i mötet, blir erbjuden att följa med på utbildning en helg vilket jag tackade ja till........ förkovring gillar jag. Det känns verkligen härligt först mötet med en härlig kvinna med gemensamma intressen och sedan en utbildningshelg på de.
Jag åker hem glad och positv, ska hämta mina bouleklot för det är tävling på kvällen. Har fått post, lite irriterat tittar jag på ett bokpaket som jag fått och kan inte förstå hur de har kommit för jag har inte sett något boktidning under december, har närmligen funderat och registrerat det tidigare. Eftersom jag har lite båttom lämnar det och åker iväg till nästa möte där får jag veta en sak om en vän som jag blir lite konfunderad på. Efter detta möte åker jag iväg till boulen och spelar, känner där att jag blir mer och mer yr blir också lite illamånde ju längre jag spelar.  Jag väljer att avbryta spelet så fort de är möjligt för att försöka ta mig hem. På vägen hem kommer en stark sorg över mig och tårarna bara strömmar nerför mina kinder och samtidigt klickar insikt på inskt ner i mig. Jag inser bl a att en ny vänskapsrealtion som jag har öppnat mitt hjärta ytterligare så att jag nu kommit åt den djupa sorg som jag burit på sååå länge, ända sedan jag var barn. Har tidigare själv försökt att komma åt den men de har inte gått. Tiden är väl inne nu så jag sedan kan gå vidare och känna mig friare inom mig själv och få ett öppnare möte med andra människor. 
När jag kommer hem fortsätter tårarna att strömma så jag bestämmer mig för att det är lika bra gå till sängs. Först måste jag ge tulpanerna vatten, hämtar vasen och fyller på vatten, jag tar sedan vasen i överkanten vänder mig om och är precis på väg ut genom köksdörren och vasen av glas GÅR AV PÅ MITTEN????? Jag står som ett frågetecken fullt med vatten på golvet naturligtvis eftersom jag nyss fyllt på den, jag håller blommorna och den övre delen av vasen och den undre delen står snyggt och prydligt på golvet, inte en glas skärva på golvet. Jag hade då inte ens förmågan att bli arg, utan det var bara att torka upp.


 
Öppnar sedan bokpaketet, börjar läsa och inser att boken MÅSTE VARA SPECIALSKRIVEN ÅT MIG i den situation jag är just nu och jag förstår varför mina jobbpass varit lite lite just nu........
ALLT HAR SIN TID

En tanke och en känsla som slog mig idag är att Livet är egentligen en stor teaterscen eller en riktigt lång film..
Ja nog var det en märklig händelserik dag igår med kast mellan att känna glädje och sorg, men det är ju så livets scen är. I dag har jag valt att vara för mig själv och låta tårarna rinna när de vill, däremellan fortsätter jag att läsa boken, det mår jag väldigt bra av just nu. Av erfarenhet så vet jag att de läker ut fortast om jag gör så.
 
Kom ihåg att det är inte ett dugg synd om mig!!!
 
För mig finns det två val att göra det första och det kanske lättaste är fly från det hela och trycka undan eller stoppa tillbaka det i kroppen igen och för att senare dyka upp som sjukdom. Det andra valet är att stå kvar i det och låta det göra känslomässigt ont men i slutändan få uppleva frihetskänslan och den villkorslösa kärleken, först och främst till sig själv och i sig själv men i förlängningen även kunna känna och ge detta till andra människor helt ärligt från sitt hjärta utan att egot styr. Jag vet att det många gånger är lättare när det gör fysiskt ont än känslomässigt ont, men jag har valt den känsomässiga vägen. 

Tankekorn

När människor tydligt ser vilken belägenhet de befinner sig i -
att våra öden är oupplösligen knutna till varandra, att livet är en väv
av ömsesidigt beroende relationer - då blir ett universiellt ansvar de
det enda sunda och förnuftiga valet för tänkande människor.
                                      Dalai Lama