Christina

Många tankar och funderingar har farit genom mitt huvud de här dagarna när jag till största delen legat i min säng. Igår var jag till läkarstationen och tog mitt blodtryck och det var inget fel på det, läkaren sa att han trodde inte att det var någon propp, det tydde mest på att det var något med balanssinnet men han kunde inte säga riktigt vad. Han skulle ringa på fredag och checka av med mig. Men då hoppas jag att jag är frisk för jag ska jobba i helgen.
Jag har verkligen analyserat vad det kan vara som gjorde att det blev så här. Min tro eller övertygelse är att det startade redan lördag kväll när jag åkte hem för jag var så otroligt trött som jag inte brukar vara när jag träffat mina barn. Söndagen var ju helt hopplös, måndag hade jag en försäkringskarl här en timme och jag sa till min arbetskamrat på kvällen att jag förundrades över mitt beteende inför och under mötet. Insåg när han var här att jag lever här o nu och inte i framtiden eller bakåt i tiden, den insikten gav en skön känsla, det betyder ju faktiskt att jag börjat "leva mitt liv och inte låter mig levas mitt liv".
Det har hänt mig mycket sedan Nyåret som varit känslomässigt tufft. Nu var det dags att släppa taget för att gå vidare, den här gången blev det ett stort steg till mitt  innersta rum, själen. Jag är tydligen en sån person som behöver göra fysiska utrensningar för att förstå att det händer känslomässiga framsteg i mitt liv. Mina drömmar efter måndagen talar också sitt tydliga språk, att jag kommit ett stort steg framåt i min personliga utveckling. 
Tack Marianne att jag har dig att bolla mina tankar och drömmar med och ger mig en "spark i baken" när jag behöver det.